Om tryggheten med att ha underbara vänner i vardagen

En måndag i slutet av september när jag och Harrison gick till den där lekgruppen som vi alltid går till på måndagar så träffade vi Kelly och Ava. En mamma och en dotter som vi blev helt förälskade i på en gång.

Vi liksom fann varandra bland alla leksaker och barnsånger och tedrickande mammor. Och från och med den dagen så blev allt så mycket lättare. För jag hade någon att dela allt med. Vi började träffas för fika och play dates och lekparkshäng och promenader och utan att ens märka det så blev de båda två en sådan stor del av min (och Harrisons) vardag.

Och så sen någon gång före jul så började en mamma vid namn Rosa dyka upp med hennes pojke Noah. Och vi tyckte att hon var så trevlig så plötsligt blev vi en trio gånger två. Och efter ett tag blev det en normalitet att det var vår lilla grupp. Alltid tillsammans i lekgrupperna. Vi lärde oss vems tur det var att hämta te, att det var en självklarhet att ta hand om varandras ungar om någon behövde springa iväg på toa eller ta ett telefonsamtal, att fredag innebar att vi fick äta kakor till det där teet, att vi alltid lämnade lekgrupperna tillsammans och att vi alltid hade varandra där. Vi blev oss och det har varit min största trygghet här i England.

För några veckor sedan bestämde vi oss för att göra något bara de tre äldsta av oss för en sista gång, som ett sätt att säga hej då till allt innan jag åker hem. Så vi såg bio och åt lunch ute tillsammans igår. Och det var jättetrevligt. Och där i slutet så kom det fram ett litet paket och världens finaste kort till mig. Och då kände jag lite att varför ska jag lämna dessa underbara människor bakom mig? Varför kan jag inte få ha alla fina människor på en och samma plats och inte utspridda i hela Europa? Och varför ska det alltid vara så himla svårt att säga hej då?

Wollaton Park

Idag åkte jag med Kathrin (au pair från Tyskland) till Wollaton Park som ligger i utkanten av Nottingham för nu tyckte vi att det var på tiden! Och det var supermagiskt och helt ofattbart makalöst vackert. Så där fint att man tappade andan och orden.

Vi började med en promenad uppför en stor backe med Wollaton Hall som utsikt i dimman.

Vi kom närmare och gick sedan in för att kolla runt.



Vi gick sedan ut igen (så mycket vackrare utifrån, där inne var det dessutom mest bara ett ja, tråkigt museum om naturen). Vi gick som en ring runt själva parken för att spana in allt. Gick förbi en damm och mysiga stigar och mötte sedan en flock av kronhjortar som inte alls var skygga av sig.

Harrisons första “snow day”

Torsdag den 29 januari kom snön till Keyworth och stannade i två hela dagar! Harrison som aldrig sett snö förut var väldigt fascinerad och kul hade vi när vi upptäckte hur roligt det är!

En uppdatering om hemlängtan

Det har varit jobbigt att vara här i England. Jag har längtat efter den dagen jag ska få komma hem ända sen i november. Men jag försökte blåsa bort det, försökte tänka att det är bra att jag längtar hem då det betyder att jag HAR något att längta efter. Men det blev bara svårare och svårare och efter  jul kände jag mig så vilsen och ledsen. För jag vill egentligen inte vara här.

Och jag hatar att känna så. För jag vill ju på ett sätt stanna här till juli, så som det var bestämt. Jag vill inte komma hem tidigare bara för att jag har hemlängtan. För jag vet att jag klarar av det här, jag har gjort det förut. Och kanske var det det som fick mig att bestämma att det inte är värt det längre.

Jag vet hur en bra au pair upplevelse ska vara, för mina nio månader i Irland var helt otroliga. Och nu när jag inte mår bäst här så har jag äntligen insett att det är okej att åka hem tidigare och att jag inte ska stanna av bara princip. Det är inget fel med det. För jag gör ju det här för mig, och då måste jag tänka på vad som är bäst för mig. Och det är att åka hem.

Så för någon vecka sedan pratade jag med mina värdföräldrar (som var väldigt förstående) och nu har jag en flygbiljett hem. Kommer hem onsdag den artonde mars. Bara lite mer än fem veckor kvar alltså. Och jag längtar.

Tillbaka i Nottingham med hemlängtan

Landade i mitt rum vid tio igårkväll efter att ha lämnat Storuman vid åtta. Och det var jättejobbigt att lämna Sverige den här gången. Så himla jobbigt. Jag hade mycket hemlängtan innan jul och trodde att det skulle gå över efter några dagar hemma men det blev nog bara värre. Och jag vet inte hur jag ska hantera det.

I Irland saknade jag såklart min familj, vänner och Sverige. Men jag hade aldrig hemlängtan så att det värkte i bröstet. Jag var så förväntansfull att åka hem i juni men jag var aldrig ledsen över att jag fortfarande hade dagar kvar att spendera med min värdfamilj innan det var dags att åka hem. Innan mamma kom och hälsade på här i England längtade jag ihjäl mig. Och efter att hon åkt så räknade jag varenda dag fram till att jag skulle få komma hem. Och då handlade det inte om att fylla de resterande dagarna med roligheter utan om att få dem att försvinna så fort som möjligt.

Och den här nya känslan av hemlängtan är så himla svår. Den äter upp mig och gör mig så otroligt trött och otacksam över att vara här. För redan nu, efter endast 24 timmar tillbaka i England, så saknar jag hemma. Jag har redan börjat räkna ned. Fortfarande inte för att fylla dagarna med roligheter utan för att få dem att försvinna så fort som möjligt. Och det kan ju inte vara rätt. Det kan verkligen inte vara rätt.

Packat och klart

Och ikväll får jag äntligen börja åka hem.

Vi har världens snällaste grannar som har erbjudit sig att skjutsa mig till busstationen strax efter elva ikväll. Och vid midnatt lämnar jag Nottingham för att åka tre och en halv timme till Stansted Airport. Där får jag fördriva tiden med bokläsning och tax free-shopping innan mitt flyg lämnar England sju på morgonen. Sen följer nästan tre timmars flygtid till Skellefteå innan jag får krama om fina familjemedlemmar. Och så klart sen nästan tre timmar till i bilen hem. Det är långt att resa när man bor i norra Sverige!!! Men nu äntligen är jag på väg.

Bild från förra julen då jag var hemma “på jullov”. Längtar så efter snön.

Ledig fredag

Idag shoppade jag upp en hel veckolön på två timmar. Sen mötte jag upp Jacky (Tyskland) för lunch på the Squares!

Kom hem vid halv fyra. Storstädade huset och handlade sedan lite småsaker till ikväll. För snart kommer Jacky hit! Vi ska dricka lite vin och prata om allt mellan himmel och jord innan vi ska ge oss ett försök på de tre pubarna som finns här i Keyworth.

Jullov

För någon timme sedan började min värdfamilj sin resa till Irland (de är ju irländare så det har åkt hem för att fira jul), vilket betyder att jag nu har jullov! Imorgon ska jag åka in till Nottingham för att shoppa och lunchdejta med en vän för att sedan städa lite här hemma och vänta in samma vän för att gå ut lite här i Keyworth och sedan ha en sleepover. Och på lördag ska jag hälsa på grannar och packa min väska för vid midnatt börjar min resa hem! Ska bli så otroligt skönt med exakt fjorton dagar hemma i mitt vinterparadis bland familj och vänner. Behöver ladda batterierna ordentligt och samla ihop kramar för att klara mig under 2015.

Christmas parties

Som nämnt tidigare så går jag och Harrison till olika lekgrupper för att fördriva tiden. Och nu när det snart är jul så har varje grupp julfest som avslutning inför ledigheterna. Vilket innebär att vi har varit på hela tre Christmas Parties (tyvärr så blev en inställd och den som är för två lekgrupper på fredag missar vi). Men lite så här har det sett ut med ungar i sina Christmas Jumpers, massor av mat och pyssel samt tomtebesök och julklappsutdelning.

Barnpassning i London

I lördags åkte jag med värdfamiljen till London för att vara barnvakt medan de gick på deras jobbs julfest. Så jag och Harrison spenderade vår lördagskväll i ett hotellrum där vi dansade till the X-factor och upptäckte allt som går att upptäcka.

Här övar vi på vår high five..


Här dansar han bort all energi till X-factor. Ben var vår favorit och tänk vilken lycka att han vann!


Och när energin tog slut somnade pojken så fint när vi läste godnattsaga.


Det tar ju dock två och en halv timme ner till London från Nottingham. Turligt nog så kan man då stanna för en paus och åka bil med Peppa Pig istället.

Så jag hade en rätt så lugn helg med mycket bilåkande och så. Vi var i Derby (närliggande stad) på fredagskvällen för julhandling och middag. Och på söndagen såg jag Horrible Bosses 2 på bio med en vän, men mycket mer än så hanns det inte med.