En sjukling och en växande pojke

Idag har Jessica varit hemma då hon är sjuk. Fick sovmorgon till tio och jag har knappt gjort något under dagen. Småstädat lite och donat i köket men annars så har vi sett film efter film efter film då Jessica inte fått göra något annat. Så det har varit lite av en mysdag. Hann säkert med minst fyra koppar te dessutom, för det blir så himla kallt att sitta i soffan en hel dag. Men jag har busat mycket med Ewan också. Lärde honom hur diskmaskin fungerar efter lunchen och så lekte vi kock när vi lagade skinka och pommes med majs till middag. Och jag märker hur stor han har blivit på bara ett halvår. Han kan så himla mycket själv nu att jag ibland undrar om jag ens behövs. Som idag, när jag var i köket och lagade soppa till lunch, så kommer han in och säger: "I need wipes" och så gick han till skåpet där vi förvarar dem, plockade ut dem och tog en våtservett och tvättade händerna helt själv. Tydligen så hade han fått lite sot på sig från eldstaden då han tappat något där och han gillar inte riktigt att ha smutsiga händer. Men jag blev lite förvånad och berömde honom såklart för att vara så självständig. Och det är så himla roligt hur han överraskar mig med sådana där saker lite då och då. Storpojken.

Onsdagstradition

På onsdagar är Jennifer, min värdmamma, alltid hemma och pluggar på övervåningen under förmiddagen. Så när hon skjutsar Jessica till skolan vid halv nio så brukar jag och Ewan följa med eftersom hon ska tillbaka hem sen. Och varje onsdag sen jag kom tillbaka efter jul så har vi alltid gått till ett café i Athenry för en fika efter att vi lämnat av Jessica. Och det är himla mysigt. Jag dricker latte, Jennifer te och Ewan varm choklad. Och så brukar vi ta något gott till för att lyxa till det. Idag blev det supergoda scones med hallonsylt. Ewan pratar med alla fikande gäster (han är inte ett dugg blyg) och jag och Jennifer pratar om allt möjligt. Och det är himla kul att ha en liten onsdagstradition som förgyller vardagen.

Köksgolvsprat och en treårings skratt

Idag låg jag och Ewan på köksgolvet och tittade i taket. Frågade han om olika färger, nummer och former. Och så försökte jag hitta åsnan han sade fanns i fönstret (fast den hittade jag tyvärr inte). Vi kittlades mellan varven, pratade om Fireman Sam och han skrattade så där som bara treåringar kan.

Och så insåg jag att den här lilla pojken nog är den bästa som finns. Och att han kommer vara anledningen till mitt ja om jag väljer att stanna ett år till som min värdfamilj frågade om jag ville i torsdagskväll.

Hur gick jag till väga för att hitta min värdfamilj?

“Hej! Vad trevligt du verkar ha det i Irland. Jag funderar själv på att ansöka som au pair i Irland
och undrar var du fick tag i din familj?”
- Ida

Efter jul förra året började jag leta efter den bästa au pair-förmedlingen. Jag läste bloggar, letade information och mailade tusentals frågor till de olika företagen. Tanken var att åka till England och tillslut så hittade jag en förmedlingen som endast har familjer i London. Jag bestämde mig rätt så fort och skickade in en ansökan till Swedish Connections i maj. Det var gratis, rätt så enkelt och jag behövde inte ha 200 timmar av barnerfarenhet (om jag nu minns rätt). Men oj vad det tog tid. Tror att jag under flera månader endast fick två familjer som matchade men som jag inte alls kändes var rätt för mig. Våren var superstressig med att få bra betyg, bussresan genom Europa, balen, Stockholmresa med skolan, studentveckan och slutligen studenten. Men när det väl lagt sig började jag få panik och jag började själv söka efter familjer då jag inte kände mig nöjd med Swedish Connection.

Jag registrerade mig gratis och enkelt på aupair-world.net, fyllde i min profil och bockade i att jag letade efter familjer från Storbritannien och på något vis även i Irland (vilket jag är otroligt glad över nu). Aupair-world.net är superenkelt att använda och jag tyckte dessutom att det var jätteroligt att läsa om olika familjer för att försöka hitta den som passar mig bäst. Om du väljer att registrera dig där så kommer du se att det går fort att lära sig hur man ska göra, och ett tips: skicka hellre för många “applications” än för få!

Det finns även andra ställen man kan leta familjer på privat. Kangarooaupair.com och findaupair.com är även bra sidor men min favorit är aupair-world.net. Tänk dock på säkerheten när du åker privat. Skicka aldrig pengar till familjen och var försiktig om familjen varit registrerad för endast en dag och redan erbjuder dig platsen. Ge dig själv dessutom lite tid att tänka över ditt beslut om du fått ett erbjudande. Och den allra största regeln: stressa inte! Ta inte den första, bästa familj endast för att de erbjudit dig jobbet. Välj inte heller efter hur stort ditt rum är, hur många fördelar du får (bil, transportkort, medlemskort på gym etc.) utan det viktigaste är att du trivs med din familj! Maila mycket med familjerna, fråga tusentalsfrågor (från allt till arbetstider, arbetsuppgifter, fickpeng, eventuella regler och barnens intressen) och om det känns bra se till att ni Skypear så att du bättre kan känna hur ni fungerar ihop. Be dem skicka foton på hela familjen, ditt rum och huset. Om de har haft en au pair tidigare be om deras kontaktuppgifter så att du kan fråga hen om frågor om familjen.

Jag var väldigt noga i mitt letande. Jag skickade många “applications” och pratade på Skype med så många familjer att jag knappt kan räkna dem. Men det var viktigt för mig att det skulle kännas rätt. Jag fick många erbjudanden från familjer som ville att jag skulle bli deras au pair men jag följde magkänslan och tackade därför nej till dem. I augusti så kommer jag i kontakt med min nuvarande värdfamilj och jag och Jennifer kom  som överrens på en gång. Jag hade några familjer jag bollade i luften samtidigt just då men jag kände i magen att det här var rätt familj för mig. Så någon dag efter att vi Skypeat och de sedan erbjudit mig jobbet så tackade jag ja. Bokade en enkelbiljett till Irland samma kväll och så började mitt äventyr.

Helgen som var

Kom på att jag totalt glömt bort att berätta vad jag gjorde i helgen! Har sett film med mina värdföräldrar varje kväll så har som glömt bort det här med bloggen lite. I lördags träffade jag i alla fall Theresa (Österrike) och Caroline (Tyskland) i Galway för att först gå på museum och sedan shoppa lite. Det blev en mysig dag och jag slösade lite för mycket pengar även fast jag hade sagt till mig själv att det var köpförbud.

Min värdmamma och Jessica var på dop lördag-söndag så jag umgicks mycket med Ewan och min värdpappa. Såg massa filmer och åt irländsk brunch (som varje helg känns det som, men de irländska korvarna är ju såååå goda). Efter att ha lekt och sett TV med dem ett tag på söndagen så gick jag till Athenry för att åka in till Galway. Blev temys på the Secret Garden med Theresa (Österrike) och en ny trevlig tjej som heter Katharina och kommer från Tyskland. Fick även träffa Magda (Österrike), Marga (Spanien) och Maria (Finland) som jag inte sett på länge, så det var roligt. Pratade med Maria om JVM och Marga som kommer från Spanien var tvungen att dubbelkolla om ice-hockey var det hon trodde att det var. Märks att vi alla kommer från olika kulturer! Avslutade helgen på bästa sätt – med pyjamasmys framför en film.

Och ungefär så var min helg. Pratat i kapp med vänner jag inte träffat sen innan jul, lekt med Ewan och sett film med min värdpappa. Och druckit te i massor, såklart.

En bra start på veckan

Jessica var hemma från skolan idag så det har inte varit en lugn minut på hela dagen. Vi började med att måla, måla, måla. Målade först på papper, sen blev det bordet, golvet, kläder och till sist ansikte och fötter. Vi hade färg överallt tror jag. Hade fått panik över det i september men nu är jag hur lugn som helst och bara skrattar åt det. För det är ju ganska roligt.

Sen gick vi äntligen ut. Vädret har varit så himla soligt (fast ändå lite småkyligt) ända sedan jag kom tillbaka i stort sätt. Men irländarna tycker att det är alldeles för kallt fortfarande medan jag tycker de beter sig lite fjantigt. Finns ju inget dåligt väder – bara dåliga kläder! Och för att vara ett land där det regnar så himla mycket så tycker jag dessutom att det är lite konstigt att de inte tar tillvara på de få soldagarna som finns (även fast de kommer, som nu, i januari).

Sen hade vi inomhuspicknick. Lite TV-mys för att få Ewan att somna (vilket vi lyckade med). Och då passade jag och Jessica på att baka muffins. Efter det var det mest bara lek, ritande, mer lek och sedan matdags.

Och det är mysigt att ha Jessica hemma då och då. Det rör sig mer i huset. Men det är på både gått och ont, såklart. Men det här blev en bra start på veckan.

Om att känna sig hemma i ett land som egentligen inte är mitt.

Jag kommer ihåg hur skakig den första september tvåtusentretton var. För allt hände på en och samma gång även fast jag haft en hel sommar på mig att förbereda. Väskan var packad, biljetten utskriven, pengarna växlade och passet medtaget, men huvudet var någon helt annanstans och att både säga hej då till alla och sedan hej till så många nya gjorde nog att jag blev lite vilsen, förvirrad och rädd på en och samma gång. För vad hade jag egentligen gett mig in på?

Och när man tänker efter så är allt så himla skrämmande. Jag flög helt själv till ett land jag aldrig varit i förut för att bygga ett nytt liv i en familj jag endast pratat med i någon vecka. Och då kände jag inte till varken irländarnas artighet eller min värdfamiljs värme och stöd. Jag kände inte till Galways fantastiska atmosfär och jag visste verkligen inte om alla fina vänner jag skulle få möta.



Men jag var så inställd på att detta skulle bli bra, helt övertygad faktiskt. Jag kommer ihåg hur nyfiken jag var i början. Frågade om allt, insöp allt, och försökte minnas varenda detalj att jag faktist glömde bort det där med rädslan rätt så fort.

Och när jag jämför den första september tvåtusentretton med den tionde januari tvåtusenfjorton så är det en himla stor skillnad och det var inte förrän jag landade i Dublin som jag insåg att vänta, jag är varken rädd eller vilsen och det här känns som hemma. Och det var superkonstigt att för första gången lämna ett hem men samtidigt komma till ett annat. Och även fast det var lite jobbigt att säga hej då till alla så slapp jag tårar i Umeås säkerhetskontroll, och jag slapp nervositeten med att inte veta, och mest av allt så slapp jag att känna mig både vilsen och rädd. För nu har jag en slags säkerhet här också, för det är ju lite (eller mycket) som mitt hem på många olika sätt. Och det är så roligt att kunna se och känna skillnaden från att vara en främling i ett land och i en familj till att helt enkelt känna att man hör hemma här också.

Bildkälla.

Tacos á la Swedish style

Idag bjöd jag på tacos. Kryddad köttfärs, massor av grönsaker, svamp, ost, naturell yoghurt och salsa tillsammans med tortillabröd och nachos. Mumsigt värre och så men jag insåg ganska snabbt att det är himla svårt att förklara för irländare (som inte lever i en det-är-dags-för-tacos-och-fredagsmys-kultur) hur man ens äter det på rätt sätt. Barnen undrade dessutom varför de just idag fick äta chips till middagen. Och Ewan kallade brödet för pannkaka. Och Jessica sade att det smakade som pizza och att vi svenskar hade sådan tur som både hade pizza och tacos som smakar som pizza. Och jag liksom bara satt där och suckade lite för mig själv samtidigt som jag skrattade lite för högt.

Och det slutade bra. Jessica som inte ens gillar kryddor fick i sig en hel (utan grönsaker dock) och Kevin, min värdpappa, åt som bara den precis som Jennifer gjorde när hon kom hem lite senare. Jag har till och med hört rykten om att detta kan leda till en liten veckotradition i familjen Lynam. Vilken otrolig tur då att jag har en påse tacokrydda till övers.

Och som alltid är det lika roligt att lämna lite svenska spår efter sig.

Söndagsfirande

Igår nådde barnens mormor den irländska pensionsåldern så vi blev bjudna på middag i Athenry. Åkte till New Park Hotel som är ett helt fantastiskt ställe. Jag åt supegod lax och så avslutade vi med födelsedagstårta som min värdmamma beställt.

En sak som jag märkt är grejen med söndagsmiddagar. Det händer inte varje söndag men då och då så äter vi söndagsmiddag med morföräldrarna. Men det är ändå alltid som att söndagsmiddagarna här hemma är lite finare än vanligt (äter i stort sätt alltid kyckling i ugn och dessutom i matsalen), även fast vi inte bjudit över någon. Jag tycker att idén är jättefin och så men det jag aldrig riktigt förstått är de här riktiga söndagsmiddagarna är så himla tidiga! Som igår då vi firade mormodern Maura så hade vi beställt bord till klockan två. Och för mig är det mer lunchtid än middagstid. Tydligen, enligt Jennifer, så hänger dessa tidiga söndagsmiddagarna kvar sen den tid då alla gick i kyrkan. För på söndagarna så började gudstjänsten vid sju (tror jag) och då var man tvungen att äta tidigare. Okej, så nu förstår vi detta med tidiga söndagsmiddagar också. Kul!

Tillbaka i Irland

Vaknade alldeles för tidigt igår och kramade mamma hej då på Umeås flygplats. Och så var jag på väg. Fick resesällskap av en Skellefteåtjej som flyttar till Irland för att jobba som au pair (tyvärr inte i Galway utan i Cork) från Arlanda så flyget till Dublin gick relativt fort även fast jag nätt och jämt lyckades hålla mig vaken. Fikade på Dublins flygplats innan jag tog bussen till Galway (var helt framme redan vid tre) för att äntligen få träffa värdfamiljen. Blev upphämtad av Jennifer och barnen på busstationen och hade kramkalas innan vi hade middagsmys i stan. 

Blev sen en kväll av massa prat och kramar. Kändes så bra att äntligen få vara tillbaka. Myste på under kvällen med mina värdföräldrar och lade mig vid elva och slocknade på två sekunder. Vaknade idag helt utvilad och tog en varm dusch och sen packade jag upp resväskan medan värdfamiljen var och handlade. Har som inte lyckats slita mig ifrån dem sen jag kom känns det som men gick i alla fall in till Athenry ett tag för att träffa Tina (Linköping) och fika lite. Vädret var underbart så promenaden in var hur mysig som helst, kändes som att det var vår. Kunde inte sluta le för mig själv. 

Och nu är det lördagskväll och jag har inga planer alls förutom att pyjamasmysa i soffan med värdfamiljen (och det är en himla bra plan tycker jag).

 

Sverigeäventyr

Snart har mina tre veckor hemma i Sverige passerat och redan på fredag 06.35 lyfter flyget mot Arlanda. Det har såklart varit supermysigt att vara hemma så länge. Har hunnit träffa vänner, kört lite skoter, njutit av snön och kylan och insett att te är så mycket godare än kaffe (varav min fina ordvits på kaffemuggen). Men åh, vad jag är redo för att åka tillbaka nu!

Om tvåtusentretton

Nu när det redan är tvåtusenfjorton och jag har tittat bakåt lite så är det ungefär så här mitt tvåtusentretton har känts och sett ut:

Gjorde du något under 2013 som du aldrig gjort förut?

Detta med att lämna familj och vänner i Sverige för att själv flyga till Irland och bygga upp ett extraliv där var såklart något nytt för mig, men ändå ju det roligaste jag någonsin gjort. Och att gå bal, ta studenten och säga lycka till och hej då till klasskompisarna i juni var ju också något jag aldrig gjort förut. Och oj vad det är spännande med nya saker även fast de kan vara jobbiga.

Vart reste du under 2013?
Åkte buss genom något som kändes som hela Europa under nio dagar i maj. Upptäckte Holland, Belgien, Tyskland, Luxemburg och besökte klassiska Paris för andra gången i mitt liv. Flög på solsemester till Cypern under sommardagarna efter att ha längtat i fem år. Och sen åkte jag med en enkelbiljett till Irland för att uppleva världens bästa äventyr.

Bästa köpet?
Min bästa vän Sony Xperia Z som följer med på mina äventyr och gör det lätt att hålla kontakt med vänner, dokumentera minnen och överleva alla bussresor tack vare musiken som finns i den.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Att jag drog en vinstlott och hamnade hos världens finaste värdfamilj.

Och ledsen?
Avstånd har varit väldigt svårt de senaste fyra månaderna.

Vad önskade du att du gjort mer?
Skrivit, för det är ju så himla kul.

Och mindre?
Stressat och oroat mig för studier och framtiden då det fyllde mitt liv lite för mycket under våren och det gjorde nog att jag missade mycket där under de sista månaderna i gymnasiet.

Vem saknade du?
Sverige och alla som finns där.

De bästa nya människorna du träffade?
Mina fantastiska värdföräldrar Jennifer och Kevin, världens goaste treåring Ewan och världens snällaste åttaåriga Jessica. Jennifers föräldrar, alla au pairer från olika delar av världen och såklart mina svenskar där borta i Irland. Speciellt Tina har varit bäst att lära känna.

Vilket datum från 2013 kommer du aldrig glömma?
Första september tvåtusentretton, dagen då mitt äventyr började.

Vad är din första framgång 2013?
Att jag började våga.



Vad har du lärt dig av 2013?
Att världen inte alls är så stor som man tror och att den är full av fina människor.

Vilka sånger kommer påminna dig om 2013?
Faktiskt hela OneRepublics album Native (men speciellt låten something I need, för den påminner mig om när jag och Tina sjöng sönder våra halsar i bilen mellan Storuman och Stensele på studentdagen).
Sen har även Avicii, Birdy, Gabrielle Aplin, Of Monster and Men, Veronica Maggio och tusen andra artister satt sina spår av 2013 med sina låtar.

Vad vill du säga till dig själv inför 2014?
Fortsätt våga (och skriv i massor).