Om att säga hej då

Det är nu det börjar.

Spenderade hela helgen med Theresa från Österrike. Vi fikade och pratade i massor, såg bio, hade picknick, tog bilder, sprang i regnet och njöt av solen vid vattnet, (och så träffade vi massa andra vänner såklart). Och så försvann tiden så där jättefort som den gör när man inte vill att den ska det. För det blev söndag och så blev klockan halv sex. Kvart i sex. Tio i sex. Nu måste vi gå. Pratade om att det här inte alls är sista gången vi ses, inte på riktigt. För jag ska åka till henne och hon ska komma till mig. Flera gånger om. Och så kramades vi där på torget. Fyra gånger innan vi tvingades gå åt olika håll för hennes buss väntade åt höger och min åt vänster. Och vi gick båda baklänges ett tag. Sådär töntigt och barnsligt vinkade vi till varandra och så ropade vi hej då en sista gång innan vi verkligen var tvungen att gå.

Och det var jättejobbigt. Självfallet supersvårt att säga hej då till en av de närmaste vännerna jag fått här, men jättesupersvårt att inse att det är nu det börjar. Det här med att säga hej då till alla dem man nyss sade hej till för första gången.

Irländsk påsk

Var supertufft att inte få fira påsk hemma i mitt fjällparadis men ändå roligt att få uppleva den irländska påsken, som inte alls är så himla “påskig” egentligen.

Ledighet
Skolbarnen har ledigt i två hela veckor, vilket betyder att det har varit galet här om dagarna eftersom Jessica är hemma.

Påskägg/Godis
På lördagen gömde jag och Jenni små chokladägg i trädgården som barnen sedan fick leta efter (och äta såklart). Egg hunting som det kallas är superstort här och det handlar om att leta efter låtsasägg eller små chokladägg och samla dem i en korg, vilket vi dessutom gjorde mitt på dagen. Inte alls som i Sverige då man letar direkt man vaknat och får ett ägg fyllt med lösviktsgodis.

Äggen man köper i affären är ju inte heller som de i Sverige (gjorda av papper eller plast och fyllt med godis). De är av samma storlek men är istället gjorda helt av choklad och tomma inuti, och så följder det även med choklad på sidan av. Även Egg ‘N’ Spoon samt Creme Eggs säljs otroligt flitigt i butikerna. Och allvarligt talat, allt detta påskgodis började säljas så tidigt att jag inte kommer ihåg när.

Mat
Vi hade påsk- söndags- och födelsedagsmiddag (allt i ett) på söndagen hos morföräldrarna. Åt kalkon (som de äter vid jul också) och sedan jelly och glass till efterrätt. Men de har inte påskmat som vi har utan mer bara att det är en finare middag på söndagen.

Bra att veta
- Alla pubar är stängda på långfredagen (eller Good Friday som det kallas här). Vilket innebär är lördagen är galen för då tar irländarna igen det de missade på fredagen..!

- Precis som påskharen gjorde hos familjen Gunnarsson för många herrans år sedan gjorde han även i denna familj… Ewan bytte nämligen bort hans nappar mot ett stort påskägg från påskharen! (så nu är vi ett nappfritt hus och det går hur bra som helst).

- Finns inga påskkärringar här som är på väg till Blåkulla! Och om du går över till grannarna med påskteckningar utklädd som påskkärring och förväntar dig godis när du önskar dem en glad påsk så misstar du dig rejält.

- Och så finns det ju varken snö, skotrar eller fjäll här. Utan jag har istället fått se påskliljor vid påsk och riktigt aprilväder (sol och värme). Helt klart annorlunda än det jag är van vid!

Bildkälla påskägg1 här.
Bildkälla påskägg2 här.

Om hemlängtan

Den kommer krypandes sakta. Så sakta att den egentligen inte känns där i början. Sen byggs det upp. Det vore skönt att få krama om alla där hemma. Sitta vid köksbordet. Fläskfilé och kantarellsås. Brorsan fyller 18 år och bästa vännen 20 år. Bråka om vem som ska koka kaffe. Snö, fjällen, skotrar och påsk. Känna sig så där bekväm som man bara kan hemma. Ljudet av att öppna ytterdörren. Svensk kaffelukt. Gå över till farmor och farfar på två sekunder. Marabouchoklad och mammas mjölkskummare. Stugan. Och så en dag har alla de där småsakerna blivit till något stort och negativt som etsar sig fast inom en och inte släpper taget. Och det är väl där jag har hamnat nu.

Egentligen så finns det nog inte något som är mer frustrerande än att känna hemlängtan då jag vill njuta av det jag har här medan jag kan. Och det känns farligt att jag inte längre vill sakta ned den tid jag har, utan istället snabbspola till när allt det här är över. Det gör mig himla ledsen men mest förbannad vilket i sin tur gör mig mer ledsen. Så resultatet är att jag är rätt så nedstämd. För åh, vad jag längtar hem just nu.

Och det handlar inte det minsta om att inte trivas, eller att inte känna sig som hemma här. För det gör jag. Jag har ju, på riktigt, fått mig en extra familj som betyder något enormt. Och ärligt talat så är livet här i Irland minst lika bra som det i Sverige. Men jag skulle verkligen behöva en dos av svensk fjälluft just nu. Lägg till lite skoterkörning, familjekramar och långfika med Tina och jag skulle vara mig själv igen.

Finväder

Så här ser Irland ut under en sen måndagspromenad i april:

Grönt och blått och helt fantastiskt vackert.

Och den känns ännu bättre. Minst 20 grader och vindstilla (say what?)! Våren kom till Irland i mars och jag tror att sommaren kom idag (men den är säkerligen borta redan imorgon). Självfallet byttes lekrummet ut mot bakgården (= alla leksaker utomhus), och tjocktröjan mot linne får vi ju inte glömma att tillägga.

Fint i vardagen

Plocka blommor att ge till nyfikna kor.

Att potträningen inte är träning längre sedan några veckor tillbaka. Och att man nu får dra ut pojken från badrummet (för vatten är ju intressant).

Att leka kurragömma med en treåring.

Välkomna våren med en megapicknick och tusentals promenader.

Dimma och regn en lördagsförmiddag då humöret inte kan förstöras gör ingenting.

Körsbärsblommor.

Säga hej till gröna fält och små söta lamm.

Sätta sig på den sollysta trappan i Galway efter en hel shoppingdag för att läsa och dricka chai latte. Helt själv.

Slottbesök och lekparkshäng under blå himmel.

Finns ju inget bättre än att må så här bra.

Cliffs of Moher

I lördags var jag på äventyr med Maria (Finland). Vi köpte matsäck och tog en (tidig) guidad busstur genom området Burren för att nå den mest fantastiska utsikt jag någonsin skådat.

Detta såg vi först (och jag blev så nyfiken):

Och sen såg vi en Teletubbies-inspirerad byggnad (för de vill inte förstöra tjusningen med den naturliga miljön):

Vi gick närmare (sprang nästan) och jag blev mer euforisk för varje steg och helt galen av lycka när jag såg detta:

Sen gick vi nästan hela sträckan på höger sida:

Tappade andan när jag såg människor ta onödiga risker:

Tog kort hela-hela tiden på exakt allt:

Bad Maria fota mig jättemycket, för det här vill jag minnas för alltid:

Sade “hej” till Harry Potter-grottan och kände att det passade så himla bra för det här är magiskt:

Kunde inte sluta fotografera Harry Potter-grottan (eller inte alls för den delen):

Tänk att en och en halv timme kan gå så himla fort när man är på en sådan vacker plats. Vi tog några sista kort och så sprang vi tillbaka till bussen med själen fylld av undran om hur fin världen kan vara.

Tvåhundratio meterhöga klippor som dyker rätt ned i kalla Atlanten. Stå en meter ifrån kanten och det är då du vet att du lever.