Om den andra veckan och början på tredje

Det är mycket upp och ned. Jag har längtat ihjäl mig av saknad och sedan varit så lycklig av att leva i detta äventyr. Och så har jag saknat igen. Skrattat. Haft en klump i magen. Sen mått bra igen.

Så det är lite som att man åker berg- och dalbana i andra och tredje veckan. För det är fortfarande så himla många intryck samtidigt som man saknar det som man känner sig trygg i. Och jag har saknat jättemycket de senaste dagarna. Men emellan de där djupa dalarna så har jag haft höga toppar av lycka då livet varit helt fantastiskt.

Och tänk, jag bor ju faktiskt i London nu. Vilket otroligt äventyr.

Om den första veckan

Det är många intryck den första veckan. Allt är nytt och huvudet går verkligen på högvarv hela-hela tiden. Det är svårt att sova fastän man är dundertrött och man kämpar så hårt för att få ens nya hem att kännas som hemma. Och för att vara ärlig så suger den första veckan. Den är otroligt jobbig om man inte gillar drastiska förändringar. Man känner ingen och kan inte de olika gatorna och man försöker förstå sig på en treåring samtidigt som man försöker skapa någon slags kontakt med föräldrarna.

Men det blir bättre. Och idag har varit första dagen på en vecka som jag har känt att det här kan nog bli mitt hem ändå, för ett litet tag. Vädret har varit fantastiskt under den gångna veckan. Pojken och jag kommer så himla bra överens, och han är så himla söt när man lär känna honom. Föräldrarna är trevliga och lätta att prata med. Jag blir snabbare på att tömma diskmaskinen för nu vet jag vart de flesta saker hör hemma. Jag lär mig vad pojken gillar att leka, och vad som är favoritsaken i lekparken. Jag har träffat två au pairer som bor i närheten, flera kompisar till värdfamiljen och trevliga och pratglada grannar samtidigt som jag planerar mina framtida äventyr i Londons centrum. Och gatorna känns inte längre lika främmande.

Och det ska väl gå sakta också. Det här med att bli hemmastadd. Jag lär mig nya saker om familjen och området varje dag, och det känns bättre för varje gång. Den där säkerheten i att längre inte vara helt vilsen, men fortfarande få de nya upplevelserna. Så det är nu när osäkerheten inte är lika stark som jag börjar komma in i mitt brittiska liv. Och nog känns det ganska bra att jag nog lyckats komma igenom den jobbigaste perioden, igen (för det var nästan lika jobbigt i Irland).

Så hej mitt Londonliv, nu är jag verkligen redo för dig.

När dagen är kommen

Idag börjar mitt äventyr i London.

Om att säga hej då till värdfamiljen

Det börjar sakta. En månad kvar och vi börjar prata om saker vi måste hinna med tillsammans innan jag åker. En vecka kvar och vi gör allt och ingenting samtidigt. En dag kvar och allt är för sista gången för en väldigt lång tid. Och då gör det ont, för då kommer allt på en och samma gång.

Hur flickan börjar gråta när vi säger hej då vid ytterdörren för nu ska hon till skolan och när hon kommer hem är jag inte här. Hur pojken knappt förstår och inte riktigt vill säga hej då i början. Hur jag helt och hållet tappar kontrollen över mig själv när jag måste släppa taget och vinka av dem. Så jag står där i dörröppningen. Helt oförmögen till att förstå vad som händer fastän jag försökt förbereda mig på detta i flera månader. Och det är så himla svårt att säga hej då till barnen som blivit som mina egna småsyskon. För jag älskar dem mer än vad jag någonsin trodde jag skulle göra.

Sen åker jag, Kevin, Jennifer, mamma, pappa och bror min till Maura och Tom, Jennifers föräldrar, för att äta den där sista gemensamma irländska frukosten. Och jag låtsas som att det är vilken dag som helst och inte alls min sista. Men sanningen är den att jag dör lite inombords för varje minut som går. Att säga hej då till morföräldrarna var lätt fastän det var jobbigt. Och sen åkte jag, min familj och mina värdföräldrar hem för att hämta mina väskor och packa det där allra sista.

Mitt rumt blev så där ekande tomt med en naken säng mitt i rummet och tomma ytor överallt när de sista av mina saker var tagna till bilen. Och det var då det blev så sjukt tungt i hjärtat. För då sade jag hej då till Jennifer och Kevin, mina värdföräldrar. De personer som jag kommit närmast under min tid i Irland. De jag pratat med allt om, skrattat åt livet med och tillsammans stirrat allvaret i ansiktet. De blev mina bästa vänner och de två är den största anledningen till varför Irland blev mitt hem. Så vi grät tillsammans på gårdsplanen innan jag satte mig i bilen och grät ännu mer.

Och det är nog svårt för många att förstå varför det är så svårt att säga hej då till sin värdfamilj. Det är svårare än att lämna Sverige och sin biologiska familj. Och det handlar nog mest om att veta att det inte kommer bli likadant igen. Jag kommer träffa dem ofantligt många gånger och vi kommer skratta och gråta och skratta ännu mer tillsammans. Men vi kommer aldrig bo under samma tak i nio månader igen. Vi kommer aldrig vara tillsammans så intensivt. Inte ens om jag flyttar till Irland kommer det bli likadant. Och det är det som är så svårt att säga hej då till. För det blir ett litet farväl på riktigt även fast man syns igen. Ett farväl till hur livet brukade vara men inte till människorna i det.

Kunde knappt skriva detta inlägg utan att få ett tungt hjärta. Så svårt är det att säga hej då. Men det är värt varenda känsla det här med att uppleva ett nytt land och få en extra familj som alltid finns där. Det är så himla mycket värt.

Jessica´s Communion Day

Söndag den 18 maj hade Jessica sin ‘First Holy Communion’, alltså hennes första nattvard. Irländarna är för det mesta katoliker vilket är anledningen till varför vi inte har denna tradition i Sverige. Det var lite krångligt för mig i början att förstå mig på denna ceremoni som inte betyder något för mig men som, för irländarna, betyder lika mycket som att gifta sig. Så hur går en ’Communion Day’ till då?

- Pojkarna och flickorna är ungefär 8 år och går i 2nd class. Man jobbar jättemycket med sin Communion Day i skolan då skolorna fortfarande är katolska och ej neutrala som i Sverige.
- Flickorna bär mini-bröllopsklänningar som måste vara vita. Sen är tiara, slöja, handskar, klackeskor, smink och handväska frivilligt men ju mer desto bättre tycker irländarna. Pojkarna bär kostym men har inte alls lika höga krav på formell klädsel som flickorna.

- Man får inte glömma sin Communion-bok som man ärligt talat endast ska fotas med (läser den inte ens vad jag vet om).
- Ceremonin i kyrkan är rätt så lång och prästen pratar mycket. Det sjungs även. Och så tar barnen ju sin ‘First Holy Communion’ (nattvard) med sina föräldrar. Fotografering är ej tillåten.
- När det är slut i kyrkan fotograferas barnen klassvis och så minglar man runt med andra föräldrar och släktingar som kommit för att titta.
- I en hel månad i förväg har man städat huset från topp till tå. I en hel vecka i förväg har man börjat handla och dekorera. Och kvällen före gör man allt man skjutit på.
- För när det är slut i kyrkan så samlas vänner och släktingar i bestämd lokal (i vårt fall hemma) för att äta gott och dricka gott. Barnet som tagit sin communion får kuvert med lyckoönskingar och jättemycket pengar i av alla de känner. Jättemycket pengar (som traditionellt sätts in på ett sparkonto och som de får öppna på deras 18årsdag) Och den här “festen” ska vara häftig, häftigare, häftigast. Till oss kom det en glassbil lagom efter maten som både barn och vuxna uppskattade. Sen sjöngs och spelades det mycket, togs foton, pratades och var sådär mysigt som det blir när man är med irländare. Och när alla gått somnade jag och Jenni i soffan medan Kevin såg på TV sådär sent på natten.

Och det var en helt underbar dag om jag ska vara ärlig. Det handlade om att ha kul och njuta. Att lyssna på riktig live-musik i matsalen och bara släppa taget om all oro för en kväll. Jag kämpade samtidigt som Kevin och Jennifer för att få detta att bli bra men jag delade aldrig deras psykiska oro. För dem är en dag som denna otroligt viktigt, och att se dem göra allt de bara kan för Jessica skull var fint att se. Och att de sedan fick en hel kväll av total glädje kändes så bra. Men mest av allt var det lilla, söta, rara Jessica som oroat sig i flera månader över sin dag. Och hon kunde inte haft det bättre.

Aran Islands - Inis Mór

På annandag påsk åkte jag och Maria (Finland) till en av Aranöarna. Det finns tre öar i närheten av Galway (vi besökte den största vid namn Inis Mór) där den äldre irländska kulturen lever kvar, ex. så pratar de gaeliska och inte engelska på dessa öar. Det finns många liknande öar runtom i Irland men Aranöarna är några av de mest kända.

Så vi tog en smockfull buss till färjan och så var vi framme rätt fort.

Vi velade mycket mellan att hyra cykel eller åka busstur men vi bestämde oss för bussturen då vi ville hinna se så mycket som möjligt. Men så här i efterhand är nog cykel bäst, för då får man ju göra som man vill när man vill.

Vi åkte förbi de typiska irländska stugorna med halmtak. 

Och ruiner. Denna gång stannade vi vid en gammal kyrka och söp in både historia och vårkänslor.

Och så sade vi hej till gulliga kor och sociala åsnor.

Och så de där gröna fälten med stenmurarna.

Sen skulle vi till en gammal ruin som mest troligtvis fungerat som fort, ritualplats eller kalender (kanske allt på en och samma gång) för en himlarns lång tid sedan.

Där hade man sådan där fin utsikt över havet och Cliffs of Moher-klippor som också dök rätt ned i Atlanten.

Sen började vi knalla neråt igen.

Och fick då utsikt över nästan hela ön.

Och så slutade vi dagen med en fika i väntan på färjan hem. Och där och då bestämde vi oss för att platsen var vacker men alldeles för inriktad mot turism, så de mindre öarna är att rekommendera om ni definitivt bara måste ta er dit.