Tillbaka i Nottingham med hemlängtan

Landade i mitt rum vid tio igårkväll efter att ha lämnat Storuman vid åtta. Och det var jättejobbigt att lämna Sverige den här gången. Så himla jobbigt. Jag hade mycket hemlängtan innan jul och trodde att det skulle gå över efter några dagar hemma men det blev nog bara värre. Och jag vet inte hur jag ska hantera det.

I Irland saknade jag såklart min familj, vänner och Sverige. Men jag hade aldrig hemlängtan så att det värkte i bröstet. Jag var så förväntansfull att åka hem i juni men jag var aldrig ledsen över att jag fortfarande hade dagar kvar att spendera med min värdfamilj innan det var dags att åka hem. Innan mamma kom och hälsade på här i England längtade jag ihjäl mig. Och efter att hon åkt så räknade jag varenda dag fram till att jag skulle få komma hem. Och då handlade det inte om att fylla de resterande dagarna med roligheter utan om att få dem att försvinna så fort som möjligt.

Och den här nya känslan av hemlängtan är så himla svår. Den äter upp mig och gör mig så otroligt trött och otacksam över att vara här. För redan nu, efter endast 24 timmar tillbaka i England, så saknar jag hemma. Jag har redan börjat räkna ned. Fortfarande inte för att fylla dagarna med roligheter utan för att få dem att försvinna så fort som möjligt. Och det kan ju inte vara rätt. Det kan verkligen inte vara rätt.