söndag 15 februari 2015

Wollaton Park

Idag åkte jag med Kathrin (au pair från Tyskland) till Wollaton Park som ligger i utkanten av Nottingham för nu tyckte vi att det var på tiden! Och det var supermagiskt och helt ofattbart makalöst vackert. Så där fint att man tappade andan och orden.

Vi började med en promenad uppför en stor backe med Wollaton Hall som utsikt i dimman.

DSC_0810DSC_0814DSC_0820DSC_0841DSC_0842

Vi kom närmare och gick sedan in för att kolla runt.

DSC_0844DSC_0845DSC_0849DSC_0851DSC_0854

Vi gick sedan ut igen (så mycket vackrare utifrån, där inne var det dessutom mest bara ett ja, tråkigt museum om naturen). Vi gick som en ring runt själva parken för att spana in allt. Gick förbi en damm och mysiga stigar och mötte sedan en flock av kronhjortar som inte alls var skygga av sig.

DSC_0855DSC_0857DSC_0858DSC_0864DSC_0872DSC_0873DSC_0878DSC_0881

torsdag 12 februari 2015

Harrisons första “snow day”

Torsdag den 29 januari kom snön till Keyworth och stannade i två hela dagar! Harrison som aldrig sett snö förut var väldigt fascinerad och kul hade vi när vi upptäckte hur roligt det är!

DSC_3004DSC_3031DSC_3071DSC_3042DSC_3052DSC_3044DSC_3046
DSC_3070DSC_3079

måndag 9 februari 2015

En uppdatering om hemlängtan

Det har varit jobbigt att vara här i England. Jag har längtat efter den dagen jag ska få komma hem ända sen i november. Men jag försökte blåsa bort det, försökte tänka att det är bra att jag längtar hem då det betyder att jag HAR något att längta efter. Men det blev bara svårare och svårare och efter  jul kände jag mig så vilsen och ledsen. För jag vill egentligen inte vara här.

Och jag hatar att känna så. För jag vill ju på ett sätt stanna här till juli, så som det var bestämt. Jag vill inte komma hem tidigare bara för att jag har hemlängtan. För jag vet att jag klarar av det här, jag har gjort det förut. Och kanske var det det som fick mig att bestämma att det inte är värt det längre.

Jag vet hur en bra au pair upplevelse ska vara, för mina nio månader i Irland var helt otroliga. Och nu när jag inte mår bäst här så har jag äntligen insett att det är okej att åka hem tidigare och att jag inte ska stanna av bara princip. Det är inget fel med det. För jag gör ju det här för mig, och då måste jag tänka på vad som är bäst för mig. Och det är att åka hem.

Så för någon vecka sedan pratade jag med mina värdföräldrar (som var väldigt förstående) och nu har jag en flygbiljett hem. Kommer hem onsdag den artonde mars. Bara lite mer än fem veckor kvar alltså. Och jag längtar.